För någon vecka sedan mådde jag riktigt uselt, kände ingen mening med nånting och jag blickade ständigt bakåt. Jag rev fram gamla känslor, plågsamma minnen och föll tillbaka i gamla mönster.

Plötsligt, över bara en kväll så förändrades allt..det måste vara ödet.

Jag har tvekat och tänkt till en gång extra ska ni veta, jag kände att jag egentligen inte redo ännu att inleda något nytt.  Men efter mycket om och men så har jag insett att jag är så otroligt dum om jag kastar bort det här! Man måste våga chansa i livet och inte tänka så mycket. Ta det som det kommer och det gör jag nu!

Det är bra att vi har 15mil emellan varandra, jag vill inte göra om misstaget att det blir för intensivt, distans är bra..att längta är bra.  

Nu får inte jag träffa min fören om 2 veckor igen, det känns..men åter igen..att längta är bra!