De som känner mig väl vet att jag tänker otroligt mycket på det som har varit. Varför blev det så? varför gjorde jag så? varför sa han/hon så? kunde det ha blivit annorlunda om jag agerat annorlunda? Jag går aldrig oberörd ur en situation, jag tar med mig allt, bearbetar sönder det, känner mig tillfreds tillslut och lämnar det och är då ett uns starkare än vad jag var innan. Men jag släpper aldrig personen helt. På gott och ont.

Människor kommer och går i ens liv, det kan man aldrig komma ifrån. Det gör som oftast ont när någon kommer in och sedan går sin väg eller att man själv väljer att gå. Men det sköna med det hela är att jag, ju äldre jag har blivit kommit till en punkt att jag väljer att bevara de fina minnena jag haft tillsammans med just den personen istället för att bevara det som gjorde ont när banden klipptes. Förr var det tvärtom.

Många tycker att bryter man en vänskap eller dylikt så ska man glömma, ingenting ska finnas kvar. Men jag resonerar inte så. Minnen är något utav det finaste vi har, varför förtränga och glömma bort de fina minnena oavsett vilken person man har dem med? Baksidan av detta är dock såklart att man lätt kan börja sakna och tvivla på ens beslut man tog då. Var det egentligen så farligt? vi hade ju ändå väldigt roligt tillsammans. Det blir lätt att man förskönar det som varit, glömmer helt bort anledningen till varför det blev som det blev.

Just den balansen saknar jag, måste försöka finna ett sätt att hitta den så det inte stundtals blir för mycket grubbleri.

Varför skriver jag om det här undrar ni säkert. Jag vet inte?, det var bara någonting som jag satt och funderade o grubblade över just nu.

En gång grubblare, alltid en grubblare!.