Jag blickade bakåt idag vilket jag ofta gör. Det slog mig nu att det är skrämmande att ens liv kan förändras så radikalt över en dag. För en tid sedan var jag den lyckligaste människan någonsin och helt plötsligt slogs jag ner och blev den olyckligaste människan någonsin. Ibland funderar jag på om allt verkligen har en mening och jag har frågat mig många gånger: - Varför just jag?

Jag har varit oerhört bitter inombords då jag inte funnit svar eller fått känna någon långvarig lycka.

Jag har nu efter en tid insett att allt har en mening och jag kan inte styra över vad som hända skall. Ödet är inget jag rår på, man får glatt acceptera det man utsätts för och kommer att utsättas för framåt i tiden också.

Allt ont för något gott med sig. Jag blir starkare för varje dag som går och för varje hinder jag möter.

Jag lixom många andra gräver lätt ner sig i det förflutna, längtar efter det som en gång varit men som togs ifrån en hastigt. Allt för sällan uppskattar man det man har nu och de nära och kära man har runt omkring sig. Det är något jag ska ändra på. Jag ska lära mig att uppskatta det jag har och finna en naturlig distans till det som en gång varit, se det som en erfarenhet som gjort mig snäppet rikare istället för att se det som något svart och smärtsamt.

Det var allt för nu.

Carpe Diem!